Vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion.
Köpte Håkans nya skiva idag. Fyra låtar in i den och jag gråter redan. Min följeslagare från tonåren.
Det är så hemtamt. Det blir så påtagligt. Jag tänker på svunna tider och människor som har glidit mig ur händerna.
Jag har länge sagt att jag inte riktigt vill lyssna på Håkan, för att det gör så ont. Lite för många minnen.
Det är dock lite svårt att låta bli. Jag älskar hans betraktelser. Lite som en spark i magen, lite som en klapp på kinden.
Konståkning.
Jag har två favoritsporter, ridning och konståkning. Just nu får jag verkligen mitt konståkningsbehov mättat.
Nu är det VM! Grejen med konståkning är att det är inte som vanlig sport där folk svettas, spyr och snorar. Nej, här är det glitter, smink, skira klänningar och gråt på poängbänken. Framförallt så är det en spännande mix av teknik och konstnärlighet. Jag gillar allra mest att det inte går att förstå hur frukstansvärt svårt det är. Lite som med cirkus.
Man vet att det är svårt att åka skridskor. Har man ens försökt göra en piruett så har man lite mer förståelse för att det inte är naturligt att stå på ett ben på skridskor, samtidigt som man har en tjej som man snurrar runt i luften. Om man jämför att försöka att åka åttor med fötterna så kan man inte ens tänka på hur det är att samla fart för att göra ett hopp som består av tre snurrar och en liten skruv.
Jag har lärt mig massor på sistone, t.ex. att konståkarna tränar hopp med någon slags sele som gör att de vågar börja göra hoppen och minskar skaderisken.
Jag har även lärt mig en del om armarnas positions betydelse. Ja, jag har inte varit såhär sportintresserad, inte sen senaste OS. Jag tror inte mina ögon och låter mig fascineras.
Måste säga att våra svenska skridskokillar var jätteduktiga, speciellt han Adrian, jag hejjar på honom.
Måste även bara nämna Laura Marling, mitt senaste fynd. 18 år och fullständigt brilljant. Jag tänker inte Joni Mitchell och Regina Spektor som det står överallt. Jag tänker snarare Kathryn Williams och Patrick Wolf . Mest tänker jag att hon faktiskt låter väldigt egen. Inte alls samma skola som alla tråkiga vardagsrealism flickor från England som sköljer över oss i form av Kate Nash och Adele.
Här är en länk till Night Terror http://www.youtube.com/watch?v=rsIKbH9p9zI lyssna på den här och gör det högt med hörlurar! Stråkarna i slutet får mig att vilja ringa mamma och skälla ut henne för att hon aldrig tvingade mig att spela något.
Kioskmetoden.
När man var liten och handlade lösgodis, så hade man kanske 20, max 35 kr att förhålla sig till. Man hade stenkoll och den mest klassiska kioskfrågan -hur mycket är det här? två, tre gånger per butiksbesök kunde hålla en borta från de mest obehagliga situationer. Räckte inte slantarna ändå var det bara att säga ta bort den runda och den där gula. Då var problemet löst. Man kunde betala, gå hem och käka godis hela eftermiddagen. Det var helt enkelt inget problem.
Annat är det nuförtiden när kassörskan meddelar att köp medges ej. Det startar en liten panikspiral i kroppen. Man skäms, jag rodnar och tänker vad gör jag nu? Kön växer, folk skruvar sig irriterat. Oftast löser det sig genom att man kombinerar ett kortköp med att tömma sin plånbok på mynt.
Frågan rör egentligen vad man skulle välja bort först, om man skulle återgå till kioskmetoden. Jag tror att den del av min hjärna, som tänker förståndigt och vuxet skulle få sig en rejäl match mot kanske lustcentrum och de delar som inte har mognat så värst ännu. Så skulle man säga ta bort diskmedlet eller den där juicen?
Hursomhelst är det tråkigt att man har blivit så stiff att man ser så mycket som problem, när det egentligen är ganska oviktigt.
Tourettes på jobbet?
Jag är lite rädd att det ska bli en kasta-nycklarna-över-broräcket-tvångstanke av detta. Tänk om man skulle få en släng av tourettes? isåfall kanske man skulle kunna skylla på den och komma en liten gnutta lindrigare undan.
Hursomhelst så har jag sammanställt vad jag skulle vilja säga i vissa situtationer. Bara för att lätta lite på trycket.
Ett förtydligande, jag tycker faktiskt att kunderna är den stora behållningen med att jobba i butik, så ta detta med en nypa salt.
Situation 1
Kund: Jag letar efter den här svarta tröjan som de hade på den där butiken?
Jag: Åh, du får nog lov att beskriva den lite mer, svarta tröjor har vi ju rätt många...
Jag tänker: Se dig omkring? det är svarta tröjor överallt, hur i helvete ska jag veta vilken av dem du såg på den där butiken???
(här kan man om man vill fuska, man kan säga att den är slut.)
Situation 2
Kund: Min tjej hade sett en klänning i en tidning, den ser ut så här och såhär.
Jag. Tada, här är den!
Kund: Men jag vet inte vad hon har för storlek..?
Jag tänker: Well, inte jag heller..
Jag: Beskriv henne, så ska vi försöka hitta rätt storlek.
Situation 3
Någons gullebebis håller på att få tänder och har sött nog dregglat ner flertalet plagg, samt ätit upp prislapparna.
Mamman jollrar och slänger upp klebbet på disken och säger, det här ska vi inte ha. Trots att det är i ett skick det definitivt inte var i innan gullungnen snorade och slemmade.
Jag: Nähä? ok.
Jag tänker: Du skulle aldrig ens ta i något som någon som du inte känner har tuggat och slemmat på. Enda skälet till att du tycker det är gulligt är att det är din bebis. Det går inte att sälja förstörda saker. De flesta andra tycker det här är äckligt! nu tar jag en servett och torkar bort ditt barns saliv från mina fingrar!
Situation 4
Alla situationer som utgår från att kunden alltid har rätt. För det mesta har kunden fel. Gäller bara att förklara det på ett vänligt sätt. Det faller sig nämligen naturligt att den som jobbar i butiken, vet mer om den.
