Flytt.
Vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion.
Köpte Håkans nya skiva idag. Fyra låtar in i den och jag gråter redan. Min följeslagare från tonåren.
Det är så hemtamt. Det blir så påtagligt. Jag tänker på svunna tider och människor som har glidit mig ur händerna.
Jag har länge sagt att jag inte riktigt vill lyssna på Håkan, för att det gör så ont. Lite för många minnen.
Det är dock lite svårt att låta bli. Jag älskar hans betraktelser. Lite som en spark i magen, lite som en klapp på kinden.
Konståkning.
Jag har två favoritsporter, ridning och konståkning. Just nu får jag verkligen mitt konståkningsbehov mättat.
Nu är det VM! Grejen med konståkning är att det är inte som vanlig sport där folk svettas, spyr och snorar. Nej, här är det glitter, smink, skira klänningar och gråt på poängbänken. Framförallt så är det en spännande mix av teknik och konstnärlighet. Jag gillar allra mest att det inte går att förstå hur frukstansvärt svårt det är. Lite som med cirkus.
Man vet att det är svårt att åka skridskor. Har man ens försökt göra en piruett så har man lite mer förståelse för att det inte är naturligt att stå på ett ben på skridskor, samtidigt som man har en tjej som man snurrar runt i luften. Om man jämför att försöka att åka åttor med fötterna så kan man inte ens tänka på hur det är att samla fart för att göra ett hopp som består av tre snurrar och en liten skruv.
Jag har lärt mig massor på sistone, t.ex. att konståkarna tränar hopp med någon slags sele som gör att de vågar börja göra hoppen och minskar skaderisken.
Jag har även lärt mig en del om armarnas positions betydelse. Ja, jag har inte varit såhär sportintresserad, inte sen senaste OS. Jag tror inte mina ögon och låter mig fascineras.
Måste säga att våra svenska skridskokillar var jätteduktiga, speciellt han Adrian, jag hejjar på honom.
Måste även bara nämna Laura Marling, mitt senaste fynd. 18 år och fullständigt brilljant. Jag tänker inte Joni Mitchell och Regina Spektor som det står överallt. Jag tänker snarare Kathryn Williams och Patrick Wolf . Mest tänker jag att hon faktiskt låter väldigt egen. Inte alls samma skola som alla tråkiga vardagsrealism flickor från England som sköljer över oss i form av Kate Nash och Adele.
Här är en länk till Night Terror http://www.youtube.com/watch?v=rsIKbH9p9zI lyssna på den här och gör det högt med hörlurar! Stråkarna i slutet får mig att vilja ringa mamma och skälla ut henne för att hon aldrig tvingade mig att spela något.
Kioskmetoden.
När man var liten och handlade lösgodis, så hade man kanske 20, max 35 kr att förhålla sig till. Man hade stenkoll och den mest klassiska kioskfrågan -hur mycket är det här? två, tre gånger per butiksbesök kunde hålla en borta från de mest obehagliga situationer. Räckte inte slantarna ändå var det bara att säga ta bort den runda och den där gula. Då var problemet löst. Man kunde betala, gå hem och käka godis hela eftermiddagen. Det var helt enkelt inget problem.
Annat är det nuförtiden när kassörskan meddelar att köp medges ej. Det startar en liten panikspiral i kroppen. Man skäms, jag rodnar och tänker vad gör jag nu? Kön växer, folk skruvar sig irriterat. Oftast löser det sig genom att man kombinerar ett kortköp med att tömma sin plånbok på mynt.
Frågan rör egentligen vad man skulle välja bort först, om man skulle återgå till kioskmetoden. Jag tror att den del av min hjärna, som tänker förståndigt och vuxet skulle få sig en rejäl match mot kanske lustcentrum och de delar som inte har mognat så värst ännu. Så skulle man säga ta bort diskmedlet eller den där juicen?
Hursomhelst är det tråkigt att man har blivit så stiff att man ser så mycket som problem, när det egentligen är ganska oviktigt.
Tourettes på jobbet?
Jag är lite rädd att det ska bli en kasta-nycklarna-över-broräcket-tvångstanke av detta. Tänk om man skulle få en släng av tourettes? isåfall kanske man skulle kunna skylla på den och komma en liten gnutta lindrigare undan.
Hursomhelst så har jag sammanställt vad jag skulle vilja säga i vissa situtationer. Bara för att lätta lite på trycket.
Ett förtydligande, jag tycker faktiskt att kunderna är den stora behållningen med att jobba i butik, så ta detta med en nypa salt.
Situation 1
Kund: Jag letar efter den här svarta tröjan som de hade på den där butiken?
Jag: Åh, du får nog lov att beskriva den lite mer, svarta tröjor har vi ju rätt många...
Jag tänker: Se dig omkring? det är svarta tröjor överallt, hur i helvete ska jag veta vilken av dem du såg på den där butiken???
(här kan man om man vill fuska, man kan säga att den är slut.)
Situation 2
Kund: Min tjej hade sett en klänning i en tidning, den ser ut så här och såhär.
Jag. Tada, här är den!
Kund: Men jag vet inte vad hon har för storlek..?
Jag tänker: Well, inte jag heller..
Jag: Beskriv henne, så ska vi försöka hitta rätt storlek.
Situation 3
Någons gullebebis håller på att få tänder och har sött nog dregglat ner flertalet plagg, samt ätit upp prislapparna.
Mamman jollrar och slänger upp klebbet på disken och säger, det här ska vi inte ha. Trots att det är i ett skick det definitivt inte var i innan gullungnen snorade och slemmade.
Jag: Nähä? ok.
Jag tänker: Du skulle aldrig ens ta i något som någon som du inte känner har tuggat och slemmat på. Enda skälet till att du tycker det är gulligt är att det är din bebis. Det går inte att sälja förstörda saker. De flesta andra tycker det här är äckligt! nu tar jag en servett och torkar bort ditt barns saliv från mina fingrar!
Situation 4
Alla situationer som utgår från att kunden alltid har rätt. För det mesta har kunden fel. Gäller bara att förklara det på ett vänligt sätt. Det faller sig nämligen naturligt att den som jobbar i butiken, vet mer om den.
Då och då slår den här tanken mig, att förrut kunde man bara akta sig för att lämna ut sitt nummer om man inte vill att någon skulle få tag på en. Så är det inte riktigt längre, för nu förtiden finns Facebook. Råkar man vara vän med någon som känner någon eller om man har råkat yttra sitt namn, så går man inte längre säker.
Kan dessvärre meddela att jag inte är ett dugg bättre själv. T.ex. som när jag kom och tänka på någon som jag som jag träffade på min resa och då trodde jag att den här personen ser jag aldrig igen. Men icke sa nicke sa Fejjan. Det gäller bara att komma ihåg vad folk heter.
Frågan är om man måste hitta på sig ett artistnamn eller så för att inte bli hittad mot sin vilja.
Nu tänker säkert någon, men snälla lilla Malin, radera ditt användarkonto så är problemet löst. Det vill jag inte göra faktiskt, för Fejjan har sina fördelar och hur skulle jag annars hitta folk jag har tappat bort? även om jag väljer att inte använda funktioner som hug requests, för kramas, det gör man bäst i verkligheten.
Om modemagasin och kläder.
Det här med modeskribetenter/bloggare har ju fullständigt exploderat de senaste åren, nu har till och med 14-åringar från Tranås modebloggar och använder sig av hemska ord som cravings och uttryck som på vårens visningar ser vi...
14 år liksom! när jag var 14 så lekte jag fortfarande, något jag är väldigt glad för idag, eftersom jag har insett att vuxen, det hinner man också vara tids nog . Inte för att det är så dumt att vara vuxen, tvärtom egentligen, men tidsfördelningen mellan barndom och vuxenliv är ju inte helt rättvis.
Hursomhelst visade sig den där tidningen vara något av det sämsta jag någonsin har läst och jag fasar för att det kommer få folk att likrikta sig ännu mer. Hur kul kan det vara att få alla att se likadana ut? att lyckas få alla att fylla sminkväskan med samma produkter, att få alla att klippa samma lugg och bära hippieflätor i vår.
För jag tror ändå att de här tidningarna/bloggarna har en viss läskrets och den är så sinnessjukt rädd för att vara fel. Dessutom och tyvärr så tror jag att den här ängsliga skaran är rätt stor.
I min värld ska kläder vara något som visar upp lite av vem man är, hur man känner sig för dagen, eller något annat som man vill uttrycka. Varken mer eller särskilt mycket mindre. Som exempel kan vi ta min egen klädstil. Enligt mig är den väldigt präglad av den musik jag lyssnar på och den visar på mitt intresse för gånga tider. En retrotouch alltså . Det säger ju kort sagt lite om vem jag är, eller åtminstone vad jag inspireras av och förmodligen syns det också att jag inte läser glossiga modemagasin särskilt ofta.
Det obehagligaste med den redan omskrivna chefredaktören på Sofis Mode är dock alla bilderna på henne, hon ser ju likadan ut på varenda bild! Hur är det möjligt? hur gör hon? är huvudet verkligen inte bara copyandpaste:at?
Är det så vi alla ska bli? Creepy.
Let's dance.
Natta vill helst se på ungtuppen, idolDanny (som förekommer lite väl ofta i min blogg känner jag). Själv satt jag mest med skämskudden och undrade vad det är som lockar folk att vara med i det där programmet. Dessvärre tror jag att det är såhär, att det för vissa sorters kändisar är bra att updata sitt kändiskap med en medverkan i Let's Dance. Det ger för rätt person bra PR och en skjuts i karriären och alla sätt ju bra utom de dåliga som vi vet.
Är man sugen på en ny musikalroll eller kanske en medverkan i melodifestivalen, kanske det inte är så dumt att snöra på sig dansskorna alltså. För några år sen hade vi garvat häcken av oss om vi visste att det här skulle bli ett beprövat och väl fungerande knep. Fast på den tiden blev man ju och andra sidan känd för att sitta inlåst i ett hus med puckon, alternativt detsamma på en öde ö i Malaysia.
Själv är jag lite kär i komikern Mark som har flyttat in på Ikea i New Jersy. Han ska bo där en vecka och det hela är ett ganska trevligt påhitt och fruktansvärt konstig reklam för Ikea. När jag var liten funderade jag ofta på vilken affär det skulle var roligast att råka bli inlåst i, vill minnas att just Ikea låg ganska bra till även hos mig . Så det är alltså ingen främmande tanke. Här kan man följa hans öde på varuhuset. www.marklivesinikea.com
Developing my sense of humor.
Hela dagen har jag funderat på något som hände igår, det blev något märkligt med spänningen mellan mig och en person. Ingen flirt eller så. Det var mest bara konstigt och det var tydligen inte bara i mitt huvud, då min Kombo kommenterade det efteråt. Nåja, Vi får väl se hur om han dyker upp igen. Var hursomhelst en väldigt trevlig spelkväll, brädspel är inte så dumt ibland. Speciellt när man vinner, vilket jag inte gjorde.
Har haft den skönaste lediga söndag man kan tänka sig, bara lugn och ro och väldigt många långa telefonsamtal. Precis vad man behöver ibland.
Mormor hade sagt till Mamma att jag var alldeles extra snygg sist vi sågs förresten, det varju roligt. Jag vet ju inte hur många gånger jag har hört om att det där svarta ser för sorgligt ut.
Hittade en fanastisk låt härromnatten, som jag iofs. faktiskt har känt till ett tag. Låten heter Fuck was I och är gjord av Jenny Owen Youngs.Det är förresten hon som har gjort den roliga covern på Nellys Hot in Here.
Här är den väldigt fina videon! http://www.youtube.com/watch?v=OZDT-FXXf-0
Monstret.
Ibland inser jag att det bor ett litet känslostört kontrollfreak till monster i mig. Den där lilla kraken är livrädd för allt. Speciellt allt som kan kännas. Ändå är det en av mina favoritsysselsättningar, att jaga känslomässiga kickar. Jag vill känna stort, varmt, hisnande och fint. Det är baksidan som är otäckast, allt som gör ont och framförallt, min likgiltighet. Hur kan jag var så avmätt som jag är ibland.?Jag längtar efter att få slå monstret på käften och säga, allt kan man inte styra över. Kom slumpen och låt mig känna något meningsfullt.
Ibland är jag så orolig över att det som blev förstört i dåtiden, biter och klamrar sig fast och förstör i framtiden.
Who could change your silly life into a screaming supernova?
You do
Who could change my sleepy brain into the eye of a hurricane?
Årslistan 2007
Årets häftigaste: Vietnam
Årets värsta: att se Svergie träda fram på marken efter två månader i Asien, höra att det är 5 + grader och sen landa, det var ångest på riktigt.
Årets utbildningar: Plottershopen.
Årets skada: när jag knivskar mig själv i benet, samtidigt som jag hade plåtser på båda tummarna.
Årets politik: Det går ju inte så bra för Reinfeld, det är jag glad för.
Årets resa: Mina två månader i Sydostasien är den bästa resan någonsin.
Årets hemsida: Youtube.com man behöver inget mer.
Årets film: I heart Huckabees.
Årets sämsta livsmedelbutik alla kategorier: Konsum på Nelinsgatan, what?
Årets gråtlåt: Walking to Hawaiii i en solstol på Djungle Beach.
Årets präktigaste: alla förståsigpåare och vetabästtyper.
Årets mest glädjande nyhet: Dolly Parton kommer till Sverige i juni.
Årets TV-serie: jag har fastnat i all skit som vanligt, Idol, Heroes, House osv.
Årets bakverk: Saffransmuffins.
Årets teknik: min underbara laptop!
Årets smaksättare: Vitlök som alltid. Jag vet att jag luktar illa ibland.
Årets bästa konsert: Arcade fire på Annexet och Vampire Weekend på Debaser.
Årets snygging: Rockabilly/filmstjärnekillen.
Årets sommar: vilken av dem? jag hade tre.
Årets alkoholhaltiga dryck: det har varit Törtleys år. Skumpa für alle endast 49 pix.
Årets insikt: Man styr själv och allt i relationer är inte mitt ansvar.
Årets goda gärning för mig själv: förändring.
Årets upptäckt: Jag klarar det mesta.
Årets otäckaste: Besöket på S21 var verkligen obehagligt.
Årets spya: Matilda spyr rödvin på Kreta.
Årets utländska skiva: The Meaning of 8- Cloud cult
Årets hangup: diverse män...och sushi
Årets ragg: Listragget på journalisten.
Årets mest återkommande: Jag ska bara ta en öl..
Årets fest: Bia Hoi i Hanoi.
Årets Dj: den lilla tjejen på Debaser.
Årets bok: Extremt högt och otroligt nära- Jonathan Saffer Coen.
Årets låt: The Magic Position-Patrick Wolf
Årets hat: Fotbollskväll (Tv4) vinjettmusik, man gör inte så mot Smiths!
Årets finaste: alla chanser.
Årets plagg: klänning.
Årets projekt: highheals! övning ger färdighet och ont i ryggen.
Årets konstigaste: Sätta sig på bussen till Swebus mot östergötland, det måste upplevas, aldrig hör man östgötska som då.
Årets roligaste: Lära känns nya fantastiska männsikor.
Årets gräl: Anton och Victor om Runeberg på vår TP-kväll
Bio
Filmen börjar med en kortfilm som egentligen knäcker resten av filmen. Kortfilmen heter Hotel Chevalier. Den utspelar sig på ett hotellrum i Paris, mycket till tonerna av Peter Sarstedts grymma låt Where do you to (my love).Ett separerat par träffas igen och det är så mycket ångest, desperation och kärlek som ska trängas idet där rummet. Det är lätt värt 80 kr eller vad det kan kosta bara för att se den kortfilmen, själva huvudfilmen verkligen värd varenda öre också. Jag skulle gärna jobba som scenograf när man ser sånna där filmer. Wes Anderssons filmer får mig alltid att tänka på Pettson-böckerna, det händer ofta något i perferin som jag undrar, ska det där verkligen vara där eller blev det bara så, samtidigt som man ser att det är grymt genomarbetat.
Här är trailern: http://www.youtube.com/watch?v=aO1bYukdvLI seså, köp en biobiljett och tål du inte Owen Wilsons näsa så lyssna på alla bra låtar i stället.
En släng av nu eller aldrig i hemstaden.
Jag har lyckats med bedriften vara ute alldeles förlänge, sova några timmar och sen ta 07.05 bussen till Sthm för att sedan jobba en hel dag, två gånger på en vecka. Inget man bör ta som vana om säger så. December har varit den blötaste månaden på länge.
Det var väldigt trevligt att få träffa alla hemma, surt att tiden aldrig räcker till. Jag fick en släng av hybris och övermod, men nu kan alla vara lugna, för nu är det över. Norrköping triggar mig till dumheter, jag tänker tankar som att det spelar ingen roll, det är nu eller aldrig. Jag ska iallafall inte vara här sen. Vilket leder till att jag gör precis vad som helst. Inte bra, men sinnesjukt roligt stundtals. Det här händer varje gång jag sätter min fot på ett uteställe i Norpan. Känner att efter drygt fem dagar där så är det skönt att vara tillbaka här i mitt vanliga liv igen.
Funderar dessutom på fenomenet att blocka folk på facebook? Snälla kan ingen berätta nytta med det? vad tror folk egentligen? att man skulle höra av sig bara för att de finns på facebook? Jag har insett att vissa människor gör sig bäst långt ifrån mitt liv och skulle aldrig komma på tanken att höra av mig den vägen heller.
Jag kan åtminstone småle åt att jag fick sista ordet och jag nicka, vad var det jag sa? jag hade ju rätt hela tiden.
Julen-topp 5
5. Ischocklad, när det finns riktigt godis. Jag går inte på den lätta, Ischocklad är djävulens påfund.
4.Hemvändartider. Jag tycker det är hemskt trevligt att träffa mina vänner som jag umgås med året runt. Don't get me wrong. Det är mer det där förbannade; Hej! Hur är det med dig, vad gör du nu? från tjejen som gick i paralellklassen i nian alternativt från diverse gamla bekanta som jag inte står ut med. Jag orkar inte svara på det och den som frågar vill ju ändå inte höra vad jag svarar, mest nicka förstående för att sen babbla på och säga, näää, nu måste jag mingla vidare, men det var roligt att ses! Jag tycker mest inte att jag något att säga de där personerna och de har verkligen inget att säga mig.
3. Julklappar, 95% tvång och god ton, 5% rätt roligt. Det är så kul att ge sägs det, javisst, men det är ännu roligare om det är spontant och man inte måste ringa och pressa julklappsidéer till äldre släktingar ur sin faster.
Nästa år ska jag föreslå inga julklappar eller åtminstone jättenågra. Helst inga.
2.Granen, det måste väl vara det mest omiljöiga man kan tänka sig, hugga ner smågranar, som ska fraktas och nätas in. Jag blir mörkrädd när jag hör jobbarkompisarna prata om att de ska ha en vit gran med kulor i vitt,svart och silver, för förra året hade de något annat och det där svartvita är så mycket snyggare! Kom igen, det är ett jävla träd om ska stå uppe i tre veckor!
En del låter inte barnen var med och klä granen, för att de gör det så fult! Hur stor roll kan det spela hur granen är klädd? är det möjligt att julen blir lite sämre om kulorna inte sitter på perfekt avstånd? avskräcker det tomten från att knacka dörr? knappast.
Sen barrar de hur mycket som helst, man får barren i fötterna och det gör ont som bara den.Efter ett par veckor blir det julgransplundring. Tillsist eldar man upp de stackars träden vid Valborg. Smågranarna har dessutom fötts upp med konstgödsel, mycket möda och stort besvär, till vilken nytta? tack Tyskland för julträdet.
1. Maten, finns det ens något som är gott på julbordet? Det är en orgie i kött, undrar hur många grisar som får sätta livet till? Inga grönsaker så långt ögat kan nå, förrutom den ledsna rödbetssalladen. Allt är bara väldigt flottigt, köttigt och ofräscht. Undrar om folk törs rulla köttbullar iår? i dessa köttfärslurendejeritider. Jag blir så fundersam, för det där har säkert pågått år ut och år in. Självklart är det lite äckligt och dessutom är det fult att ljuga, men det kan knappast vara något nytt under solen och särskilt många har inte dött av det. Varje gång det dyker upp larm om kött, så tänker jag att det enda hållbara är att vara vegetarian.
Showbiz
90-talet gav sig på mig idag igen. Lyssnade på radio som jag alltid gör på mitt plotterjobb.
Rätt vad det är sitter en ny en korsning av pojk och coverband och snackar om sina planer. Bandet kallar sig E.M.D och består av gamla idolpojkar. De gör covers, deras första singel är All for love, ni vet den gamla musketörslåten med Bryan Adams, Sting och Roddan. Jag förstår inget och högstadieflashbacksen piskar mig, jag känner lukten av rökmaskin och axedeo på någos hals.
Om man nu ska göra covers, varför väljer man den låten? Grejen är den att mitt musikvetande säger mig att även om det här med deras pojkband är det mest corniga som har hänt sen Arjas nakenchock i Let's dance, så jag tror ändå att de kan vara något på spåren. Jag tror det kan gå hem ute i stugorna. Jag menar tre hunkiga idolkillar och en gammal gubbhit, någon måste ju gå igång på det.
Det konstigaste är ändå låtvalet. Varför ska tre mesiga mjukisar med sammetsröster som knappt har sett en flaska Whiskey göra en cover på hesgiganternas kamp till singstarkomp? Musikbranschen blir allt mer oförstålig. Det handlar om pengar, det förstår jag.
Jag får tacka för det goda skrattet och vänta på nästa singel, undrar vilken gammal hit de ska damma av då? Mmmbop kanske?
Julångest
Julen har under de senaste sex åren varit ett helvete för mig. Bara julskyltningen som börjar i mitten av November ger mig ont i magen. Jag vet ju att det bara är början, sen kommer ångesten och jag funderar som vanligt på hur jag ska göra för att kunna träffa så många som möjligt. Samtidigt som jag tänker att jag inte vill vara med alls.
Det fina med en trasig familj är att alla ska göras nöjda, på kuppen ska man själv bli nöjd och stå ut med sig själv. Jag har tröttnat på att sitta på julkalas och på att verka glad och tacksam. Helst vill jag bara skrika dra åt helvete era förljugna jävlar, men så säger man inte till sin farmor. Skulle förmodligen inte må särdeles väl av det heller, det finns ingen som helst nytta med det alltså, förrutom att jag skulle få säga vad jag tycker.
Jag vet om att det är många som har ont i magen över jul och bara önskar att det var över. Jag tänker varje år, nästa år ska jag vara utomlands och är jag inte det så ska jag hyra en stuga i skogen långtlångtbort. Det här skriver jag 15/12, julklapparna är inte ens färdigköpta, men bråken är redan i gång.
Nästa år ska jag bara önska mig julfrid, den ska innebära att ingen bråkar med mig och att jag ska hålla min lilla vassa tunga i styr och inte bråka med någon. I år gör jag som vanligt och flyr julfirandet, ser på film i pyjamas och har det trevligt med min mamma. Det är kanske en konstig jul, men det är den enda jag står ut med.
90-talet
Tror egentligen det handlar om att min generation var lite för unga, vi var i Absolute Musics skottlinje och oj, vad vi blev träffade. Idag spelades Country House med Blur på radion på jobbet, en låt som faktiskt var med på en av mina Absolute Music. Jag var inte så värst impad när jag var 12 eller 13 när den kom, men idag blir jag lika glad varje gång jag hör den.
Jag och mina hemligheter.
Det är skönt att ha sina hemligheter för sig själv. Det har jag insett mer och mer sen några år tillbaka.
Jag lyssnar på mina gamla skivor som jag hämtade hem från Norpan, det är otroligt hur mycket bra musik man har i sina gömmor.
Nu är jag sugen på roliga händelser.
Funderar lite igen.
Förra veckan var jag och Victor på Arcade Fire, fantastisk spelning, en av de bättre jag någonsin varit på.
Otroligt att alla deras ljud och instrument inte bara blir till en stor grötig ljudsörja. Väldigt mycket driv och ös, jag var lycklig. De använde stora skärmar som de projecerade bilder på och ibland använde de baskaggen till samma ändamål. De hade stora neonpinnar som stod och lyste rött och megafoner uppsatta som de skrek och körade i. Tänk att äntligen få se dem.
Jag tänker mycket på framtiden just nu, vad är det jag vill, vart är jag på väg? Undrar hur mycket roliga människor som kommer korsa min väg, fortsätter det som den här sommaren och höst så ser jag framemot allt som komma skall med glädje.
Idag på tåget så hamnade jag i någon liten kupé, det var mysigt, där satt vi fyra främlingar och sov tillsammans.
Royalhits of Dålig smak.
Clara sa att hon har börjat se på mig på som en karriärskvinna och jag har faktiskt tänkt tanken själv ibland. Att jag börjar bli hungrig på händelser och sugen på större utmaningar.
Imorgon ska jag och den lille grisen, Victor till Annexet och se Arcade fire! jag har väntat så länge på den här spelningen, jag hoppas den kommer infria mina ganska högt ställda förväntningar.
