mondaymorningsaturdaynight

Efter incidenten med royal hits of dålig smak, har folk som jag har berättat det för, börjat spela sina favvohögstadiehits för mig. Det visar sig att varenda jävel har älskat Backstreet Boys, hånglat till East 17 och dansat loss till Scatman joe. Vart var den goda smaken under 90-talet? jodå, den fanns och det hände väldigt mycket på t.ex. indiefroten, dessutom kom ju grungen till stan.
Tror egentligen det handlar om att min generation var lite för unga, vi var i Absolute Musics skottlinje och oj, vad vi blev träffade. Idag spelades Country House med Blur på radion på jobbet, en låt som faktiskt var med på en av mina Absolute Music. Jag var inte så värst impad när jag var 12 eller 13 när den kom, men idag blir jag lika glad varje gång jag hör den.

Att gå över gränsen funderar jag på ibland. Grejer kan passera gränsen och bli bra, inte som man tänkt sig utan mest annorlunda. Grejer kan också gå över gränsen och bli ett helvete. Eller över gränsen så att det gör ont som fan. Nu förtiden orkar jag inte bry mig så mycket om vilka gränser en del passerar/klampar över. Låter också helst bli att tala om vilka av mina personliga gränser jag själv försöker tassa obemärkt över för andra. Det blir lite som att det inte finns lika mycket då. Jag vet, det är självbedrägeri på hög nivå. Väldigt mycket som jag tänker och känner har börjat stanna i mig eller på mina papper, mest för att ingen annan har särskilt mycket med det att göra.
Det är skönt att ha sina hemligheter för sig själv. Det har jag insett mer och mer sen några år tillbaka.

Jag lyssnar på mina gamla skivor som jag hämtade hem från Norpan, det är otroligt hur mycket bra musik man har i sina gömmor.

Nu är jag sugen på roliga händelser.

Norrköping. Alltid lika konstig känsla att komma dit, gå på gator man kan varenda gatsten på. Varenda hörn är utmärkt i minnesbanken. För att inte tala om tågstationen, så mycket lycka, så många avsked. Det är så konstigt att gå omkring där och veta att man kan varenda genväg, men att man inte hör hemma där längre. Att man slutligen gick vidare därifrån. Hann träffa massor med vänner och faktiskt hela min familj, skönt det, man behöver dem.

Förra veckan var jag och Victor på Arcade Fire, fantastisk spelning, en av de bättre jag någonsin varit på.
Otroligt att alla deras ljud och instrument inte bara blir till en stor grötig ljudsörja. Väldigt mycket driv och ös, jag var lycklig. De använde stora skärmar som de projecerade bilder på och ibland använde de baskaggen till samma ändamål. De hade stora neonpinnar som stod och lyste rött och megafoner uppsatta som de skrek och körade i. Tänk att äntligen få se dem.

Jag tänker mycket på framtiden just nu, vad är det jag vill, vart är jag på väg? Undrar hur mycket roliga människor som kommer korsa min väg, fortsätter det som den här sommaren och höst så ser jag framemot allt som komma skall med glädje.

Idag på tåget så hamnade jag i någon liten kupé, det var mysigt, där satt vi fyra främlingar och sov tillsammans.

Igår var det korridorsfest borta i Skärmarbrink, där smågossarna från Norpan bor. Det var kul, trevligt och stundtals rätt hysteriskt. En sån där kväll där precis vad som helst kunde hända. Hur som helst så vet jag inte vad som flög i mig och framåt småtimmarna, spelade jag the royal hits of dålig smak. Det var en salig blandning, det blev som en ganska märklig associationslek. Från Backstreet boys till Mora Träsk till Dallas är steget inte alltid så långt. Några smaskiga högstadiehits senare tog jag en taxi hem, rolig taxichaufför, det var riktigt udda för han tyckte jag var dålig som inte har tagit körkort. Han önskade mig lycka till i livet när jag klev ur bilen och sa att jag var en glad och rolig tjej.
Clara sa att hon har börjat se på mig på som en karriärskvinna och jag har faktiskt tänkt tanken själv ibland. Att jag börjar bli hungrig på händelser och sugen på större utmaningar.

Imorgon ska jag och den lille grisen, Victor till Annexet och se Arcade fire! jag har väntat så länge på den här spelningen, jag hoppas den kommer infria mina ganska högt ställda förväntningar.

I torsdags var jag på en helt fantastisk spelning med Vampire Weekend, det var grymt. Victor följde med mig och fick nog en ganska bra känsla av Debban, det var nämligen hans Debaseroskuld som rök där.
Jag funderar på om jag kommer ihåg första gången jag var där och ja, det gör jag. Åtminstone delvis, jag tyckte att det var skitigt och fult med betonggolv, för att inte tala om de förbannade ölglasen i plast, jag har nog förväntat mig något mer. Nuförtiden tycker jag att det ska vara betonggolv och precis som det är, insåg det när Medis öppnade, där är det  lite glassigare. Åter till spelningen, Victor blev helt kär i sångarens skor, vilket han senare dristade sig till att tala om för honom, det ledde till en märklig diskussion, där Vican står och blir tipsad om affärer i sthm av en liten kille från New York. Själv lyckades jag slita upp dörren till toaletten och jag säger oj, förlåt! som sig bör och killen därinne säger, oh, it's ok. Två minuter senare slår sig den killen ner bakom trummorna på scen.
 Det var längesen jag såg ett band som hade så roligt. Riktigt ösig spelning, fick höra en lite mer distad variant av den fantastiska Wallcot och sen dess har jag varit nöjd.
 Fastnade i en liten textanalys också, i låten "Campus" så går refrängen såhär, How am I supposed to pretend, I never want to see you again. Min hjärna gör två tolkningar;
antingen så menar man att hur ska jag kunna låtsas att jag inte vill se dig igen eller så menar man, hur ska jag vara ok med att ses, ska jag låtsas, jag vill ju aldrig se dig igen. Jag skulle frågat vilket det var när jag ändå hade chansen. Nu är det bara vänta, på det där efterlängtade debutalbumet, de kommer gå långt.