mondaymorningsaturdaynight

I torsdags var jag på en helt fantastisk spelning med Vampire Weekend, det var grymt. Victor följde med mig och fick nog en ganska bra känsla av Debban, det var nämligen hans Debaseroskuld som rök där.
Jag funderar på om jag kommer ihåg första gången jag var där och ja, det gör jag. Åtminstone delvis, jag tyckte att det var skitigt och fult med betonggolv, för att inte tala om de förbannade ölglasen i plast, jag har nog förväntat mig något mer. Nuförtiden tycker jag att det ska vara betonggolv och precis som det är, insåg det när Medis öppnade, där är det  lite glassigare. Åter till spelningen, Victor blev helt kär i sångarens skor, vilket han senare dristade sig till att tala om för honom, det ledde till en märklig diskussion, där Vican står och blir tipsad om affärer i sthm av en liten kille från New York. Själv lyckades jag slita upp dörren till toaletten och jag säger oj, förlåt! som sig bör och killen därinne säger, oh, it's ok. Två minuter senare slår sig den killen ner bakom trummorna på scen.
 Det var längesen jag såg ett band som hade så roligt. Riktigt ösig spelning, fick höra en lite mer distad variant av den fantastiska Wallcot och sen dess har jag varit nöjd.
 Fastnade i en liten textanalys också, i låten "Campus" så går refrängen såhär, How am I supposed to pretend, I never want to see you again. Min hjärna gör två tolkningar;
antingen så menar man att hur ska jag kunna låtsas att jag inte vill se dig igen eller så menar man, hur ska jag vara ok med att ses, ska jag låtsas, jag vill ju aldrig se dig igen. Jag skulle frågat vilket det var när jag ändå hade chansen. Nu är det bara vänta, på det där efterlängtade debutalbumet, de kommer gå långt.

Ibland måste man rensa huvudet och det måste stundtals göras på ett brutalt sätt.
Ibland drar jag ut och springer i skogen och lyssnar på riktigt hög musik. Gärna punk eller något annat slamrigt. Det är lite som inbyggd intervallträning. Man måste ju alltid springa i takt till musiken. När pulsen dunkar högre än trummorna så håller man ett bra tempo. Hur mycket jag än går och springer så blir jag aldrig trött i benen. Det är ett problem för jag vill verkligen att varenda muskel ska kännas. När man rensar huvudet sådär så vill man ju nästan att åtminstone fötterna ska blöda.
Då och då blir jag så sjukt ledsen och det här med respekt är ju ganska krångligt verkar det som. Jag tänker att varsågoda alla som vill stampa på mig, det är lika bra att ni passar på. Snart kommer jag bli så hård så att det inte kommer märkas någonting. Jag mår fortfarande illa, trots hjärnrensningen. Fan

Credkläder, alla har vi väl något plagg som alla blir wow, vad fin den där var! i garderoben. Jag har ett par stycken iallafall. När jag vill känna mig snygg, men känner mig tråkig, då drar jag på mig något av dem. Hade en credkjol i lördags, fick en hel cred, som väl av kunder som personal. Det var roligt. Det handlar helt enkelt om lite mer spännande säkra kort.

Jag lyssnar just nu massor på Maps, my gosh! De är helt fantastiska. Jag skulle vilja knata ner på stan i detta nu och köpa deras debut. Om den håller lika hög kvalitet som de låtar jag hittils har hört, då kommer skivan lätt placera sig på min årsbästa lista såsmåningom. Maps låter som Silverbullits mer harmoniska lillebröder. En svävande ljudbild, full av synthar, akustiska gitarrer, effektpedaler och snygga körer. Jag älskar band som kan det där med harmonier i refrängen. Dessutom högaktar jag band som gör musik för alla tider på dygnet.

Jag känner mig förövrigt som ett hormonstint monster. Kul. Not.

Midsommar är ju trots allt den roligaste högtiden. Sommarkvällen som aldrig blir natt innan det där konstiga dimaktiga ljuset kommer tillbaka och  fester ute på landet är alltid de roligaste. Inga kan gå därifrån och därmed gör alla det bästa av det. Så roligt att träffa alla också. Festa, det kan vi iallafall. Det är¨på en del sätt det bästa gänget att festa med. Opretantiöst och lagom töntigt. Idag snackade Ulf Lundell på sommar i P1, jag somnade efter en kvart, Uffes hesa röst var sövande, men musiken var bra.

Kände mig nöjd med att åka tillbaka till sthm istället för till Norpan.

Jag har alldeles kommit av mig i skrivandet. Det har varit väldigt mycket jobb och en hel del funderingar på sistone.
Är för tillfället så otroligt trött på att försvara mitt val att byta stad, liv. Verkar i princip som att folk hellre hade sett mig gå under. Jag är så trött på att förklara att jag har börjat svara, jag var tvungen, helt enkelt.
Utöver det funderar jag väldigt mycket på gammal vänskap, tidsbrist och det ofrånkommliga faktorn, glida ifrån, växa isär. Det handlar på intet sätt om att tycka illa om eller så, utan om något annat. Varför kommer alla bra kommentarer först efteråt? och varför svider det så att höra en del saker, som man egentligen redan visste.

Har varit på min fars 50-års kalas i helgen, jävligt bitterljuv tillställning. Folk som inte vet vad de pratar om borde hålla käften, vissa saker bör inte pratas om i tal när barn som vet två sidor av myntet är närvande, det gör ont, som vuxen borde man kanske förstå det. Nu vet jag vad jag ska tala om jag någonsin gifter mig, nämlgen om mina raka örongångar. Efter och hela dagen idag har jag varit helt mentalt matt. Det tog nog mer på krafterna än förväntat. Bisarrt att gå igenom min gamla hemstad i natt för att gå till bussen och åka tillbaka till mitt nya liv och mitt nya jobb. Känns som att gårdagen aldrig riktigt fanns.

Jag gör så mycket dumheter att det skulle kunna räcka för en medelstor svensk stad. Jag älskar när man går upp morgonen och lägger sig med en dag i bagaget som inte alls blev som man hade förväntat sig. Spontaniteten och låta saker bli som de blir. Inte låsa sig och inte blockera.  Det är roligt att låta saker bara bli. Umgicks med gotlänningar igår, man var helt lost efter ett par sekunder av ivriga disskutioner. Galet och roligt. Har förövrigt tappat rösten, låter som en skorrig radio. Jag tycker det är kul att vara hes.

Sitter på bussen på väg hem efter en hård dag på jobbet. Lycklig över att få åka buss och fundera lite, varpå min mp3-spelare meddelar mig att batteriet är urladdat. Tänker lugnt att det löser sig, jag har ju alltid en miljon batterier i handväskan, provar igenom ett par dussin, inget fungerar!! Lätt panik sprids i min kropp. Lugnar mig själv med tankar om att jag ska gå direkt till min lokal vi-butik och fixa biffen när jag kommer hem. Förvirrad som jag är så glömmer jag naturligtvis det, tror Cola Zeron distraherade mig. Kommer på det när jag står hemma och diskar. Inga batterier! Den nya planen är att handla dem innan jag går på bussen imorgon. Jag kan verkligen inte pendla utan musik. Det är en högtidsstund varje gång.

Kom och tänka på en gammal diskussion med en nära vän som var igång för rätt längesen, hon tycker att jag tänker och beter mig som en karl. Att jag ser rätt grabbigt på en del saker. Återknytningen till det här kom i samband med att vi fick en läskomat på jobbet och vi stod och snackade om vilken läsk som var godast. Som vanligt tyckte någon att en iskall cola regular är det godaste, då sa jag att jag tycker mer om cola light, men i själva verket är ju både Pepsi Max och Cola Zero godare ändå. Då undrar en av mina kollegor om jag har manliga gener. Allt detta då p.g.a. att jag gillar den läsk jag gör. Förstår inte vart det gick fel i mn uppfostran och jag har ju verkligen varit besatt  av och studerat manlighet i flera år nu.  Hur som helst så förstår jag inte det där med kill och tjejläsk, vem får asmycket betalt för att sitta och välja färg och label till ungefär samma läsk som vi har druckit i åratal, för att den ska passa en annan målgrupp? Det är ju bara konstigt.

Något är ju fel på mig, så fort det ens nalkas någon som jag kanske borde känna något för, känner jag att jag börjar balla ur. Det slår aldrig fel. Börjar längta efter gamla usla relationer och folk som det har varit ett jävla krångel med? Varförvarför blir det alltid såhär?? Utan att ens att intresse är omnämt så börjar jag formulera min ursäkt att smita från det.

Idag var det full fart på jobbet, men folk borde inte få ta av sig skorna efter klockan 15.00, det luktar inte så gott. Imorgon är jag ledig, ska ta mig tid att lyssna på min nya Dan Sartain skiva. Kan fortfarande inte smälta att jag hittade en sån i Svergie, debuten fick jag ju fråga mig fram till i London.
Sitter och tittar på tv, någon såpa från The Playboy Mansion, det är helt fruktansvärt dåligt. Det går sannerligen att göra tv av allt. De där tjejerna måste tömt hela L.A på plast!

Den här bloggen kommer handla om allt som faller mig in. Det vill säga att vad som helst kan dyka upp här. Ingen Musthavemodeblogg, ingen prettopopblogg, ingen småbarnlattemammabekännelseblogg, men jag ska inte säga att inget av det där kommer dyka upp här ändå. Okdå, inga barn för jag har faktiskt inga.
Om mig, jag har precis gett upp ett gammalt liv för att starta ett nytt i en ny stad. Det här kommer det kanske handla om en del.
Förtillfället har jag fattat att pendla är grejen, shit vad man hinner tänka klart. Det är ju underbart. En halvtimme på bussen och hjärnan är som ny! Förstår inte vart det gick åt helvete innan flytten, men tänka det hade jag uppbarligen inte tid med. Det känns lyxigt att tänka hela tankar.