Julångest
Julen har under de senaste sex åren varit ett helvete för mig. Bara julskyltningen som börjar i mitten av November ger mig ont i magen. Jag vet ju att det bara är början, sen kommer ångesten och jag funderar som vanligt på hur jag ska göra för att kunna träffa så många som möjligt. Samtidigt som jag tänker att jag inte vill vara med alls.
Det fina med en trasig familj är att alla ska göras nöjda, på kuppen ska man själv bli nöjd och stå ut med sig själv. Jag har tröttnat på att sitta på julkalas och på att verka glad och tacksam. Helst vill jag bara skrika dra åt helvete era förljugna jävlar, men så säger man inte till sin farmor. Skulle förmodligen inte må särdeles väl av det heller, det finns ingen som helst nytta med det alltså, förrutom att jag skulle få säga vad jag tycker.
Jag vet om att det är många som har ont i magen över jul och bara önskar att det var över. Jag tänker varje år, nästa år ska jag vara utomlands och är jag inte det så ska jag hyra en stuga i skogen långtlångtbort. Det här skriver jag 15/12, julklapparna är inte ens färdigköpta, men bråken är redan i gång.
Nästa år ska jag bara önska mig julfrid, den ska innebära att ingen bråkar med mig och att jag ska hålla min lilla vassa tunga i styr och inte bråka med någon. I år gör jag som vanligt och flyr julfirandet, ser på film i pyjamas och har det trevligt med min mamma. Det är kanske en konstig jul, men det är den enda jag står ut med.
