Fotbollssöndag och Håkan Hellström
| Det finns få saker jag hatar så distinkt som att de spelar This Charming man som vinjett till fotbollssöndag. I min värld det en danslåt, ingen söndagslåt och definitivt inte vinjett till ett fotbollsprogram sent på kvällarna, det är så ovärdigt så att jag vill spy. Jag förställer mig män i alla möjliga åldrar som tittar på fotbollssöndag, lite lagom bakfulla och de väntar mest på att vinjetten ska ta slut så att de kan få stilla sitt omättliga behov av fotboll. Uh. Så, då var det sagt. Förresten, jag hatar fotboll! Igår var hela stan full av danskar i fula hattar, jag tror de sjöng visor om Danmark, men det vet jag inte så noga. Det lät så. Jag gillar det danska språket, det är hårt och coolt och det är verkligen ett något att ta på allvar. Danskarna var dock här för att det vankades fotboll. Den struntade jag och ganska många andra i, för vi var på Grönan och såg Håkan Hellström. Ju mer jag tänker på gårdagens spelning, desto mer förstår jag hur fantastiskt bra det var. Håkan har inte spelat på jättelänge så han verkade väldigt taggad. Det var som att han slängde ut hela sin själ där framför oss stundtals. Han hade blivit äldre och jag har blivit äldre, jag uppfattade saker som jag aldrig förstått förrut. Speciellt har jag aldrig uppfattat den oerhörda cynism som faktiskt hänger som ett moln över Uppsnärjd i det blå. Håkan drev iväg in i Kärlekens tunga som han svävade in i från Det är så jag säger det och det var fint, för just Det är så jag säger det har jag ganska svårt för nuförtiden. Den är jättefin och det är väl just det.Jag har alldeles för mycket minnen till den låten. Hursomhelst låg Håkan på golvet och skrek i saxofonen, tala till mig! Det hade regnat hela dagen, men det var uppehåll hela spelningen och efteråt så öppnade sig himlen och tung höstregn trillade på oss och vad jag frös. Han spelade även Almedals och alla platserna! Det var riktigt roligt, lustigt med tanke på att jag lyssnade hela förra sommren. Han avslutade med Vi två 17 år, det var längesen jag hörde den och det var underbart. Trots att ingen av oss är 17 längre. Ibland tänker jag på Per Bjurmans recension av den rosa när den kom, där stod något i stil med att han skulle vilja slita ut sitt hjärta, för att visa hur bra det här är. Den här spelningen fick mig att känna så igen. |
