Midsommar, ohmy.
Midsommar är ju trots allt den roligaste högtiden. Sommarkvällen som aldrig blir natt innan det där konstiga dimaktiga ljuset kommer tillbaka och fester ute på landet är alltid de roligaste. Inga kan gå därifrån och därmed gör alla det bästa av det. Så roligt att träffa alla också. Festa, det kan vi iallafall. Det är¨på en del sätt det bästa gänget att festa med. Opretantiöst och lagom töntigt. Idag snackade Ulf Lundell på sommar i P1, jag somnade efter en kvart, Uffes hesa röst var sövande, men musiken var bra.
Kände mig nöjd med att åka tillbaka till sthm istället för till Norpan.
Kände mig nöjd med att åka tillbaka till sthm istället för till Norpan.
Funderar.
Jag har alldeles kommit av mig i skrivandet. Det har varit väldigt mycket jobb och en hel del funderingar på sistone.
Är för tillfället så otroligt trött på att försvara mitt val att byta stad, liv. Verkar i princip som att folk hellre hade sett mig gå under. Jag är så trött på att förklara att jag har börjat svara, jag var tvungen, helt enkelt.
Utöver det funderar jag väldigt mycket på gammal vänskap, tidsbrist och det ofrånkommliga faktorn, glida ifrån, växa isär. Det handlar på intet sätt om att tycka illa om eller så, utan om något annat. Varför kommer alla bra kommentarer först efteråt? och varför svider det så att höra en del saker, som man egentligen redan visste.
Har varit på min fars 50-års kalas i helgen, jävligt bitterljuv tillställning. Folk som inte vet vad de pratar om borde hålla käften, vissa saker bör inte pratas om i tal när barn som vet två sidor av myntet är närvande, det gör ont, som vuxen borde man kanske förstå det. Nu vet jag vad jag ska tala om jag någonsin gifter mig, nämlgen om mina raka örongångar. Efter och hela dagen idag har jag varit helt mentalt matt. Det tog nog mer på krafterna än förväntat. Bisarrt att gå igenom min gamla hemstad i natt för att gå till bussen och åka tillbaka till mitt nya liv och mitt nya jobb. Känns som att gårdagen aldrig riktigt fanns.
Är för tillfället så otroligt trött på att försvara mitt val att byta stad, liv. Verkar i princip som att folk hellre hade sett mig gå under. Jag är så trött på att förklara att jag har börjat svara, jag var tvungen, helt enkelt.
Utöver det funderar jag väldigt mycket på gammal vänskap, tidsbrist och det ofrånkommliga faktorn, glida ifrån, växa isär. Det handlar på intet sätt om att tycka illa om eller så, utan om något annat. Varför kommer alla bra kommentarer först efteråt? och varför svider det så att höra en del saker, som man egentligen redan visste.
Har varit på min fars 50-års kalas i helgen, jävligt bitterljuv tillställning. Folk som inte vet vad de pratar om borde hålla käften, vissa saker bör inte pratas om i tal när barn som vet två sidor av myntet är närvande, det gör ont, som vuxen borde man kanske förstå det. Nu vet jag vad jag ska tala om jag någonsin gifter mig, nämlgen om mina raka örongångar. Efter och hela dagen idag har jag varit helt mentalt matt. Det tog nog mer på krafterna än förväntat. Bisarrt att gå igenom min gamla hemstad i natt för att gå till bussen och åka tillbaka till mitt nya liv och mitt nya jobb. Känns som att gårdagen aldrig riktigt fanns.
